fotomarias.blogg.se

Kollar ni på Biggest Loser? Det gör jag, slaviskt.. Jag känner ofta igen mig i dem.. Hur de har kommit dit de är när de kommer till Biggest Loser.. Det där med att man inte älskar sig själv, inte en bit av sig själv.. Att man är trött på sitt ätbeteende och på sitt psykiska mående.. För jag tror att man hamnar där, i övervikten, pga sitt mående, de flesta iaf..

Alla vet vi hur man bör äta, vad man bör undvika och att man behöver röra på sig.. Allt detta för att må bra rent kroppsligt, och då kommer det psykiska med på ett bananskal.. Eller? Nä så enkelt är det ju inte, men kommer man på rätt bana så inbillar jag mig att det är enklare att jobba med det psykiska..

Idag kollade jag på tv4play, på revanschen.. Där har det två som åkte ut i gårdagens program en chans att ta sig tillbaka.. De blev körda till ett torp ute i skogen, där de skall klara sig i stort sett själva.. Micke, förra årets vinnare kom dit och lade ett träningsprogram till dem, och shit vilket program.. 
Christoffer mår ju inte bra någonstans i kroppen och har en massa tankar som gör att han hamnar på botten.. Där känner jag igen mig.. Jag förstår honom fullt ut att han till slut väljer att åka hem, och jag hoppas att han tagit professionell hjälp med det psykiska när han kom hem.. Ja jag vet, det borde jag med göra.. Och jag hoppas verkligen att Christoffer fixar det och att han och hans ex kan hitta tillbaka till varandra..

Något de säger är: "Älskar jag inte mig själv, kan ingen annan älska mig" Hmmm.. Antingen är det helt fel, eller så lever jag i en lögn.. Jag har ALDRIG älskat mig själv.. Jag har så länge jag kan minnas sett mig som misslyckad.. Jag har inte varit en bra nog dotter.. Känner och har alltid känt mig trög när jag inte kunnat lära mig saker, som tex i skolan, gick ut med urusla betyg, men inte pga av viljan utan pga att jag kan inte lära mig genom att läsa mig till saker, och så är det fortfarande..  Känslan över att inte vara en bra nog mamma, bonusmamma och partner.. Har inte haft känslan att jag duger som jag är, utan mer att jag duger inte till något..
Jag kan inte tycka att jag blev mobbad i skolan, men det hände att jag tex blev kallad flodhäst, som jag då skrattade och skämtade bort och sedan gick hem och grät en skvätt.. Jag hade jättebra kompisar, men de såg aldrig den biten, den då jag grät hemma, och det gjorde ingen annan heller.. De, vad jag tror, såg en ganska glad, stark och humoristisk tjej, och det tror jag att jag var och är, utåt..
Många gånger har jag tänkt att hur kan någon säga att den älskar mig, och verkligen mena det? Jag själv älskar ju inte något med mig, med mig som person då alltså.. Hur kan Patrick säga att han älskar en sådan som mig? Jag förstår det inte.. Men jag tror på honom, och jag älskar honom, men mig själv kan jag inte se att jag kommer att älska någon gång.. Jag kan tycke mer eller mindre om mig, oftast mindre, men älska... Nope.. Men jag hoppas att kärleken till mig själv kommer, men hur jag skall ta mig dit det vet jag inte.. Jag jobbar med mig själv var dag, och just nu är det svårt.. Oron i kroppen är olidlig.. Ickesömnen är olidlig och orken går upp och ner..
Tänker tillbaka på det min läkare så när jag blev sjukskriven för min psykiska ohälsa, gör det du tycker är roligt och ta promenader för att rensa ut i hjärnan och rensa på oron.. 
Bittert? Ja kanske, just för att jag inte kunnat älska mig själv och få känna på det.. Tycker jag synd om mig? Nej, det finns de som har det värre.. Varför skriver du detta? För att få ut det och för att det ibland är tabu att säga hur man mår om man inte är sjuk med typ förkylning, och att någon annan som mår likadant skall se att h*n inte är ensam.. Vi är många.. Jag står upp än, och jag känner inte att jag är i botten, utan mer i mitten..

Ett inlägg som inte är så kul igen.. Får skärpa mig 😂 Just idag mår jag ganska bra, värmen kommer, solen skiner och min oro ligger lågt, men finns där.. Men har man haft den så länge som jag, så lär man sig leva med den lilla oron, värre när den gör sig mer påmind.. Men nu idag lever jag för att må så bra som möjligt och tänker inte på den stora oron som plötsligt kan dyka upp..

Ha en fin dag!!

//Maria