Sommarprat
I natt har jag jobbat.. Passade då på att lyssna på några sommarpratare, några från andra år och så en från årets.. Jag lyssnade bl.a då på Bianca Ingrossos sommarprat.. En väldigt klok tjej, vilket man inte alltid får intrycket av när man ser Wahlgrens värld, men hon är hon, och hon försöker inte vara någon annan, numera skall jag väl tillägga efter att ha hört hennes sommarprat..
Jag stod och bakade bullar när jag lyssnade, och från ingenstans började jag gråta.. Hon pratade då om sina föräldrars skilsmässa, då var hon inne på sitt 8:e år, och bara ett barn.. En skilsmässa som inte var som andras.. Det var mycket bråk både innan och efter, och ALLT stod på löpsedlarna.. Det slipper ju de flesta barn gå igenom.. Att vara i en kändisfamilj måste vara skitjobbigt i dessa stunder..
Men varför grät då jag? Jag började tänka på mina barn och vår skilsmässa och hur jag var som mamma.. Jag och barnens pappa bråkade inte så mycket, inte innan vi flyttade isär och inte efter.. Jag var noga med att inte prata skit om barnens pappa när de var hos mig, och jag hoppas han gjorde detsamma, även om jag hört att så var inte fallet.. Bianca pratade om sin uppfattning om att föräldrarna var ego och att hon kände sig bortglömd.. Började då tänka på hur mina barn kanske uppfattade mig.. Var jag ego? Ja kanske.. Även om det var mitt val att flytta så är det ju ändå en jobbig situation, vi hade ju ändå levt ihop i 16 år, vi hade två barn ihop som då var 11 och 9 år, en jobbig ålder för dem på andra sätt, och då bestämde vi att vi skulle skilja oss.. Jag försökte lappa ihop mitt inre samtidigt som jag skulle vara mamman som fanns där för att svara på frågor, ge en tröstande kram och vara just mamma.. Jag försökte, jag gjorde verkligen det.. Vi hade barnen varannan vecka, när de var hos mig så ägnade jag så mycket tid jag bara kunde åt dem.. Vi var hemma mest eftersom jag inte hade en enda krona över till annat än hyra och mat, typ.. Men jag var där, jag fanns där för barnen..
Mitt "handikapp" i att vara mamma är att jag har så svårt att visa känslor, att ge en kram, att säga att jag älskar mina barn, och även Patrick.. Kan vara för att jag själv haft avsaknad av detta under min uppväxt.. Jag skulle så gärna vilja gå tillbaka till den tiden, ge dem kramar och säga att jag älskar dem, mer än vad jag gjorde då.. Jag kramade visst om dem, men jag har inte det i mig.. Jag har inte det sättet, och det vill jag ha.. Jag vill inte vara emotionellt handikappad eller vad fasen man skall kalla det.. Önskar att det bara gick att ändra på sig..
Jag ger sällan mina barn kramar idag heller, inte för att jag inte vill.. Jag säger inte att jag älskar dem.. Men jag skriver ofta till dem att jag älskar dem och skickar en massa hjärtan.. Jag hoppas att de ändå förstår att jag älskar dem mer än något annat och har alltid gjort, jag har bara så svårt att visa det kroppsligt, men jag tror och hoppas att ni märker det via andra handlingar jag gör.. Tex hjälper er, hälsar på och hör av mig till er ❤️
När mina barn var 13 och 11 träffade jag Patrick, en bit hos mig blev hel.. Äntligen fick jag känna hur äkta kärlek skulle vara.. Och vilken tur att han ändå kunde se igenom mitt "handikapp", det med att jag har svårt att visa vad jag känner, och framförallt säga vad jag känner.. Han har med två barn, som då var 11 och 9 år..
Jag tror att barnen tyckte det var spännande att deras föräldrar träffat någon ny, men misstänksamheten kom också från dem.. Vem var denna nya människa som tog en del av tiden för dem.. Vi träffades bara varannan vecka i början, när vi inte hade barnen, vi ville lära känna varandra innan några barn blev inblandade.. Vi sov nästan aldrig hos varandra när vi hade barnen, just för respekt för dem..
Efter ett år bestämde vi oss för att flytta ihop, och för att kunna göra det med 4 barn så fick det bli att köpa hus.. Vi visade barnen huset och i största möjliga mån fick de välja rum, så klart kunde ju inte alla bli helt nöjda, men tror det blev bra ändå..
Nu skulle vi alla bli en familj ❤️ Men oj så svårt det var att bli en familj som kom från olika hem.. Jag ville så gärna bli en del av Patricks barn, inte en ny mamma, men en ny vuxen som fanns där för dem.. Jag var det, men de såg inte det så, upfattade jag det som.. Och vad jag tror så uppfattade de det som att jag skulle ta över både som förälder och ta över deras pappa.. Och så klart att de tänkte så.. Men jag ville bara lära känna dem, ville att de skulle prata med mig om det var något..
Vad mina barn kände vet jag inte riktigt, helt ärligt så hade Patrick en annan teknik som nog inte var den bästa, han och mina barn lärde aldrig känna varandra riktigt, och inte mina och hans barn varandra heller.. Tyvärr.. Det gör mig ledsen än idag, att de inte kunde bli nästan som syskon, de levde ju under samma tak.. Och att inte barnen kände att de kunde fråga Patrick.. Men det är ju inget att göra något åt idag, nu är det ju som det är..
Men en sak Patrick är bra på, som jag tror mina barn sett nu i efterhand även om de inte såg det när de bodde här, att han alltid ställer upp, han ser mina barn som en del av familjen, som sina barn.. Så ser jag hans barn med, även om de inte trodde det då när de bodde hemma..
Att sedan komma in i tonåren med allt som tillkommer då var ju inte lätt heller, varken för dem eller för oss.. Jag mådde ju inte heller bra den perioden, det var då jag fick mitt utmattningssyndrom.. Det var mycket som blev fel både från min sida och från deras.. Men helt fel kan jag inte ha gjort, min son valde ganska tidigt att på heltid hos oss, Patricks ena dotter valde det med de sista åren, och min dotter bodde mest hos oss med några dagar ibland hos sin pappa..
Men till alla 4 våra barn.. Både jag och Patrick finns här för er.. Både i glädje och sorg.. 🧡
Jag tror att barnen tyckte det var spännande att deras föräldrar träffat någon ny, men misstänksamheten kom också från dem.. Vem var denna nya människa som tog en del av tiden för dem.. Vi träffades bara varannan vecka i början, när vi inte hade barnen, vi ville lära känna varandra innan några barn blev inblandade.. Vi sov nästan aldrig hos varandra när vi hade barnen, just för respekt för dem..
Efter ett år bestämde vi oss för att flytta ihop, och för att kunna göra det med 4 barn så fick det bli att köpa hus.. Vi visade barnen huset och i största möjliga mån fick de välja rum, så klart kunde ju inte alla bli helt nöjda, men tror det blev bra ändå..
Nu skulle vi alla bli en familj ❤️ Men oj så svårt det var att bli en familj som kom från olika hem.. Jag ville så gärna bli en del av Patricks barn, inte en ny mamma, men en ny vuxen som fanns där för dem.. Jag var det, men de såg inte det så, upfattade jag det som.. Och vad jag tror så uppfattade de det som att jag skulle ta över både som förälder och ta över deras pappa.. Och så klart att de tänkte så.. Men jag ville bara lära känna dem, ville att de skulle prata med mig om det var något..
Vad mina barn kände vet jag inte riktigt, helt ärligt så hade Patrick en annan teknik som nog inte var den bästa, han och mina barn lärde aldrig känna varandra riktigt, och inte mina och hans barn varandra heller.. Tyvärr.. Det gör mig ledsen än idag, att de inte kunde bli nästan som syskon, de levde ju under samma tak.. Och att inte barnen kände att de kunde fråga Patrick.. Men det är ju inget att göra något åt idag, nu är det ju som det är..
Men en sak Patrick är bra på, som jag tror mina barn sett nu i efterhand även om de inte såg det när de bodde här, att han alltid ställer upp, han ser mina barn som en del av familjen, som sina barn.. Så ser jag hans barn med, även om de inte trodde det då när de bodde hemma..
Att sedan komma in i tonåren med allt som tillkommer då var ju inte lätt heller, varken för dem eller för oss.. Jag mådde ju inte heller bra den perioden, det var då jag fick mitt utmattningssyndrom.. Det var mycket som blev fel både från min sida och från deras.. Men helt fel kan jag inte ha gjort, min son valde ganska tidigt att på heltid hos oss, Patricks ena dotter valde det med de sista åren, och min dotter bodde mest hos oss med några dagar ibland hos sin pappa..
Men till alla 4 våra barn.. Både jag och Patrick finns här för er.. Både i glädje och sorg.. 🧡
Till Patricks barn, Emelie och Johanna.. Jag har alltid funnits för er och kommer att fortsätta med det. Jag har aldrig försökt gå emellan er och er pappa, han är den finaste pappan ni hade kunnat få 🧡
Till mina barn, Johannes och Amanda, jag älskar er över allt annat ❤️ Vad som än händer finns jag där för er!!
Ps.. Jag vill fortfarande göra den där tatueringen.. Vi mot världen 👊🏼
Så mycket jag skulle vilja få ner och skriva, men allt är som ett virrvarr i huvudet, snurrar värre än vanligt..
Men en påminnelse till mina barn, ni skall inte tro allt ni hör och har hört, fråga mig istället ❤️
Kram
Mamma/Mia/Maria
Till mina barn, Johannes och Amanda, jag älskar er över allt annat ❤️ Vad som än händer finns jag där för er!!
Ps.. Jag vill fortfarande göra den där tatueringen.. Vi mot världen 👊🏼
Men en påminnelse till mina barn, ni skall inte tro allt ni hör och har hört, fråga mig istället ❤️
Kram
Mamma/Mia/Maria